sunshinegirls

Jag har egentligen ingenting att säga idag,
men känner ett visst behov av att skriva.
En desperation efter att få allt
att bli bra igen.
Jag orkar inte vakna upp och
känna denna eviga tomhet
varje morgon.

Det är lustigt hur allt
i ena sekunden kan kännas så bra,
man skrattar så att tårarna sprutar
och känner sig oövervinnelig
för att i nästa sekund,
av så lite som en mening
eller en vindpust
känna sig totalt hopplös
och orkeslös.

Jag har åter nått den punkt
då sömnen strular
och ibland helt uteblir,
det är påväg neråt igen.
Jag vill inte,
jag orkar inte med att klättra upp igen.
Men kanske morgondagen blir bättre?

Jag tittar mig i spegeln och
känner inte längre igen personen
som står där.
 Blondheten gör inte saken bättre,
jag trivs verkligen inte
i att vara så ljushårig.
Men man måste ju alltid försöka.

Ge mig närhet och beröring
kanske kan det få allt
att bli bra igen?